Tack snälla Eva för den fina kruskaveln

Nu har jag sökt med ljus och lykta efter en kruskavel i ett par månader. Tydligen helt fel årstid för att vara på jakt efter en sån. Överallt där jag fått tips om att de säljs har de varit slut - troligen pga att det just varit jul då det verkar vara högsäsong för just kruskavlar.


Men så träffade jag mitt kompisgäng från Humlan (vårt gamla föräldrakooperativa dagis) och så säger Eva att hon har en som jag kan få. Hon blir bara glad om den får jobba lite igen. En gammal fin kavel som den är, så är den nog bara ledsen över att ligga och skräpa. Evas man, Hasse, blev, enligt Eva, också glad över att någon äntligen förbarmade sig över kaveln som han inte förstått varför de sparat i alla år. Nu är kaveln i alla fall fullt arbetsför och har fått visa upp sina talanger i helgen då jag äntligen kunnat baka knäckebröd.

I brist på en kruskavel gjorde jag ett typiskt Maria-försök i improvisation. Jag tog helt enkelt min mans balanskudde, en noppig geledyna i knallröd plast, och så plastade jag in den med plastfolie och la den på den utkavlade degen och hängde mig på den så att den tryckte till degen med sina nabbar (ungefär som en kruskavel fast mycket sämre och framförallt jäkligt mycket jobbigare och definitivt mer opraktiskt). Det är sånt man gör en gång och sen aldrig mer.

Hur som helst - ett stort tack till Eva som nu sett till att jag kan baka på ett betydligt mer praktiskt sätt. Bröd kommer som utlovat Eva, när vi ses härnäst.

Sen har jag också tillfällig vårdnad om min mammas och pappas gamla kavel som hängde på väggen i mitt föräldrarhem när jag var liten. Den är randig isället för taggig, jättefin. Den ska också komma i tjänst vid tillfälle. Så jag tror att Evas kavel ska trivas hemma hos oss. Den är i gott sällskap.