Med livet som insats

Nu håller vintern äntligen på att släppa sitt grepp och det har jag verkligen inget emot. Jag är egentligen ingen vintermänniska men det jag relaterar till när jag säger det är Stockholmsvinter - sån som vi brukar ha, alltså mer slask är snö - vecka efter vecka, månad efter månad. Men i år kan till och med jag säga att vintern varit bra eftersom det varit "riktig" vinter. Nåt som vi i Stockholm helt glömt bort hur det är att ha.


Men nu är det bara resten kvar skulle man väl kunna säga - snösmältningen - och det är ju inga små mängder som ska bort. Igår morse när jag hade varit vaken en stund hördes ett brak i huset som var enormt. Jag trodde taket rasade in men det vara bara snön från en del av taket som rasade av. Eller rättare sagt isen! Så här såg vår trappa ut efteråt. Jag tackar Gud - eller vem jag nu ska tacka - för att det kom ner när ingen var på väg in eller ut ur huset, för denna någon hade varit död om han/hon fått det här över sig. Det är issjok som är en halv gånger en halv meter och 10-15 cm tjocka. Brrrr! Så det är ingen överdrift att säga att vi de senaste dagarna passerat in och ut ur huset med livet som insats.

Och idag börjar det snöa igen!

Nej, Kung Bore! Det är banne mig dags för dig att lämna nu. Och gör det utan att folk dör på vägen.


En annan liten notering jag gjort på sistone, appropå snösmältning, är att "det som göms i snö - kommer upp i tö". Något som väldigt många hundägare tycks ha blundat för hela vintern. Jag, och många andra med mig, som gått hela vintern och längtat efter att kunna springa våra vanliga springvägar möts just nu av hundskitar överallt. Det är för jäkla äckligt och luktar satan! Jag fattar inte att man kan vara så in i Norden lat och bekväm så fort tillfälle ges. Man får trösta sig med att det måste vara besvärande även för hundägarna nu.
HA!